Tarotkort

Som många säkert redan vet och/eller förstått så är jag nyfiken och intresserad av andlighet. Jag läser horoskop, pratar med medium, kollar Tarotkort lite då och då.. Oftast blir jag smått förvånad och förundras av hur rätt det kan vara emellanåt och idag såg kortet ut såhär, och budskapet var som följer;

"Idag säger änglarna till oss att det finns en viss vän som väntar på att höra ifrån dig. Någon som du inte pratat med eller träffat på väldigt länge. Någon som saknar din vänskap. Någon som skulle vilja att du tog kontakt med hen igen.
Många av er har vänner ni träffar med jämna mellan rum och de ni pratar med i mellan åt. Sedan har man vänner som det kan ta vänligt länge mellan gångerna ni ses eller pratar med varandra, kanske till och med år. Men när ni väl ses och pratar med varandra känns det som om ni inte varit ifrån varandra alls. Det är just en sådan vän som skulle vilja höra ifrån dig eller som hör av sig till dig."

Tillåt mig att skratta.. ja, jag skrattade faktiskt högt här hemma för mig själv.. Det är detta jag gillar med sådana här kort. Ibland är de sjukt passande och ibland helt ointressanta. Men detta.. oj, oj.. På riktigt.
Om det skulle vara sant så är det inte så att jag har nån vän som vill bli kontaktad.. det finns bara en fd vän i mitt liv just nu (som själv brutit kontakten pga en tredje person baktalade och högg mig i ryggen..) och jag tror att det sista denne person skulle önska sig är att jag skulle höra av mig. Trist på många sätt nu när jag tänker efter. Men att inte ens få ett grattis eller ett 'gilla' när jag nyss fyllde stort var tillräckligt för mig att inse att jag inte är någon som finns i dennes tankar och värld längre.
Fast iofs.. personen skrev ju sist vi hördes att jag var 'död' för denne så vad hade jag väntat mig?
Haha.. gratulera en döing är kanske inte något man gör.

 

Att både ha kvar kakan och äta upp den..

I dag hade jag en konversation med en vän där talesättet dök upp som ett svar i det som 'diskuterades' just då.
Och det nog många som önskar vore möjligt. Framförallt i relationer av olika slag.
Ganska trist kan jag tycka. Att aldrig vara nöjd och hela tiden tro att det finns bättre.
I grund och botten ligger det hos en själv. Man har liksom inte landat och hittat sin egen väg och vågar tro på att det man gör är rätt.
Tro mig, jag vet.
Men det är aldrig är bättre. Kanske för stunden, men vardagen kommer där också.. Folk är inte lyckligare bara för att de ser glada ut och verkar uppåt de gånger man ses. Gemene man är grymt duktiga på att spela teater. Framförallt bra på att lura sig själv.
Tro mig, jag vet det också.

Missförstå mig inte nu, det är jättebra att vara glad och full av energi när man träffar andra på tex stan, i kassakön, i träningslokalen.. Men försök att håll det äkta.
Våra känslor smittar av sig på andra. Ditt ansiktsuttryck förmedlar blixtsnabbt sitt budskap till omgivningen. Men det smittar inte bara andra, utan även dig själv!

Tänk att med hjälp av ca ett 40-tal ansiktsmuskler kan vi få fram över 5 000 uttryck: från infernaliska leenden och sura munnar till bekymrade pannveck och inbjudande blickar. Ganska imponerande.
Nu tänker jag förstås.. Vem har varit tvungen att sitta och räkna alla dessa femtusen olika miner?

Jag är inte mycket för yoga och sånt dels för att jag inte får göra hälften av alla konstiga "knutar och bågar" och dels för att jag är för 'rastlös'.. Jag vet, därför BORDE jag utöva mer yoga...
Däremot skulle jag kunna tänka mig att gå på skratt-yoga eller som det mer vanligt kallas skratt-terapi. Där utnyttjar man kopplingen mellan ansiktsuttryck och känslor. Genom att "skratta utan anledning" försöker utövarna simulera skratt och därigenom framkalla samma goda hälsoeffekter som dokumenterats vid äkta skratt. ”Fake it till you make it”, alltså.

Hittade denna text på nätet;
Negativa känslor tycks kunna motas bort genom att manipulera de rätta ansiktsmusklerna. De senaste åren har flera amerikanska studier till exempel visat att antirynkmedlet Botox inte bara ger ett ansiktslyft utan också höjer sinnesstämningen. Försökspersoner som fått muskelavslappnande Botox injicerat i pannan, har nämligen visat sig uppleva mindre oro och nedstämdhet efter behandlingen. En viktigare förklaring antas vara att den muskel i pannan som normalt används för att uttrycka ilska och bekymmer, har förlamats i samband med Botox-injektionen.

Ja, men här snackar vi quick-fix. Spruta in nervgift i närheten av hjärnan.. HAHAHA.. här skrattar jag på riktigt. SE-RI-ÖST?!

Nä, jag har skrivit det förut och jag gör det igen, gör dig av med energitjuvar och beblanda dig bara med människor som vill och gör dig gott. Ta vara på de riktiga vänner du har och visa också att du själv är en riktig vän. Hör av dig. Det kan räcka med ett enkelt 'Hej' och framförallt våga bli nöjd och tacksam för det du har och där du är i livet. Om alla kunde tänka så skulle inre stress och annan stress troligtvis elimineras helt.

Nu ska jag göra som blogginläggets rubrik. Ha kvar kakan och äta upp den.
Bakade glutenfri ostkaka nu när jag kom hem ett par timmar. Så jag ska äta en sån och samtidigt har jag fyra små formar kvar.

'Easy as pie'

Ordbajseri från ett litet hus på en åker

Ja, troligtvis är det så det kommer bli. Jag har inget vettigt att skriva ner, det har jag iofs inte så ofta men jag gör ett tappert försök att få till åtminstone ett par rader. Jag liksom bara sitter full med energi som bara bubblar i kroppen och vill ut, och då jag inte riktigt har lyckats strukturera upp var i all kaos jag ska börja så får det bli här..sittandes vid köksbordet med en härligt utsikt utanför fönstret och en stor balja kaffe. Här sitter jag ofta tittar ut och drömmer mig bort..tills några av katterna ryker ihop eller kräks så jag liksom kommer ut ur drömvärlden..

Nu är snart lunchtimmen över, och jag har inte ens kommit till att tänka mat, även om jag varit och tränat i boxen i förmiddags. Jag är slarvig med det där. Jätteslarvig.
Men jag är fortfarande proppmätt efter middagen igår. Riktigt god söndagsmiddag fixade jag till oss. Torskrygg med bacon, soltorkade tomater och rödlök samt krossad potatis i ugn med osttäcke.

Gissa om vi blev propp. Inget vin och ingen efterrätt. Sånt får det vara slut med.. skitjobbigt vad jag lägger på mig under hösten.. blä. Iofs ett I-lands problem..att kunna äta sig mätt varje dag. 

(även om jag inte äter varje dag..eller jo, men inte så mycket.. )

Härligt med måndag, ny vecka och ny månad.. även om jag låg vaken lite väl mycket tiiiiiidigt i morse (chockad att jag lyckats blogga utan ett enda stavfel, fick till och med ihop en text... ) så är jag pigg och glad och ser fram emot nästa vecka då jag kan börja töja gränser med min kropp.. utmana mina vadmuskler och mina axlar.. sjukt trött på att behöva safe:a bara för att jag behöver vara hel när jag är ute och dömer.. och nu till helgen blir det årets sista tävling jag skall medverka vid..sen så har jag ett par månader att typ träna, på riktigt! Nu vill jag bli stark.
Haha..hittade bilden som togs efter jag varit och provat på CrossFit första gången.. 121 veckor sedan.. Jo, det har nog hänt en del med mig och min kropp. Jag har gått upp i vikt.. men framförallt så mår jag bra så mycket bättre i huvudet. Jag får ju ångest när jag ser den bilden egentligen, för då minns jag vilket jäkla arbetstempo jag höll, stressnivån var på max och min kosthållning var under all kritik .. men det var också det jobbet som fick mig att lämna min barndoms-stad och flytta hit upp till huset på åkern..och hade jag inte gjort det så hade jag aldrig hittat denna sporten och framför allt inte träffat alla härliga människor som jag lärt känna genom dessa åren.
Inget ont som inte har något gott med sig!

Nu ska jag gå ut och rädda mitt stora äppelträd innan det knäcks.. Mission #1 idag!

Insomniac

Här har jag legat och skrivit av mig en massa..och så för säkerhets skull kopierar jag och sparar texten, lämnar bloggen för att hitta en passande bild kommer tillbaka för att lägga bilden, då är all text borta och bilden gick inte att klistra in... arrrrrhhhgggh!!

Jag ligger alltså och vänder och vrider, av med täcke på med täcke..fot utanför täcket..fot innanför.. Instagram..scrollar upp scrollar ner och upp igen..kollar Facebook, kollar vem som är online och inte.. Vågar jag skriva någon, nu? Nä! Övertalar mig själv att så gör man inte en astidig måndagmorgon. Hade det varit samma tid men igår hade det liksom varit legitimt.

Så jag börjar om..vänder och vrider, fluffar och plattar, fot ut fot tillbaka..

Jävla tröttsamt!

Varför är det såhär? Troligtvis för att jag under dagen ventilerat saker som jag typ aldrig gör. Haft ett härligt häng i princip hela dagen. Tänk vad människor kan växa i sin roll och vad andra kan krympa. Urtrist när personer jag ansett varit bra vän plötsligt bara krymper, tar till lögner och annat krafs. Sånt sårar inte bara, utan jag blir förbannad och känner mig lite 'utnyttjad' då jag allt som oftast funnits till under en period i dennes liv när det behövdes.. 

Men tro mig, jag ser igenom det mesta och jag har börjat plocka bort folk i min värld som jag anser inte passar in / missbrukat mitt förtroende. Inte för att jag tror att det rör någon i ryggen men det känns bra. Riktig bra. Att rensa bort energitjuvar är så skönt. 

Haha, såhär i efterhand kan jag skratta åt det, men jag jobbade i flera år med falska och energistjälande personer. Tycker lite synd om dem på något sätt. Men det var en tid i mitt liv, då var då nu är nu. 

Karma kommer bita dem i röven en dag!

Om jag skulle ta och försöka sova lite, innan Svinto sätter sig nedanför fönstret och mjauar att han vill in.. 

Om några timmar är det morgon,ny vecka och ny månad. Känner att det kommer bli en bra dag. Och jag hoppas att vissa i min umgängeskrets rannsakar sig själv lite. Mitt råd; fundera på om det är värt alla dessa lögner? 

Vet inte vad som äcklar mig mest..

Funderade på det idag. Vad som är äckligast. 

Äckliga människor typ sånna som är sådär skitig, luktar gammalt, unket, intorkad urin och rök eller falska människor.

Och valet var enkelt. Falska människor, helt klart! 

De kan aldrig tvätta bort sin falsk- och oärlighet, men det kan den 'äckliga smutsiga'.

I detta fall tror jag många är beredda att hålla med mig.

Vad är motsatsen till detta?

Personer som bara genom sin existens får världen att snurra lite extra, som får en att glömma att det är grått och regnigt ute, som får dagen att rulla på utan bekymmer,  som bara finns där, som utan att säga ett ord förstår, som har ett hjärta, som får en att skratta, som gillar en för den man faktiskt är, som tyvärr är mycket sällsynt och som verkligen är en vän.

Låter nästan som att jag är kär, och det är jag på sätt och vis..i att det finns sådana personer och jag har glädjen att ha ett par sånna omkring mig, ni är grymma! 

är jag lycklig eller kanske tragisk?

När personer som av olika anledningar försvunnit ut ur mitt liv plötsligt bara dyker upp sådär som Gubben i Lådan blir jag smått varm i hjärtat och inser att det där, det är just en riktig vän. Finns otroligt få sånna.
Detta hände mig för ett par dagar sedan, ett meddelande på Facebook som hen avslutade med /.../ är du lycklig? /.../ 

Den frågan ekar fortfarande i mitt huvud.. Är jag lycklig? Är jag det? Jag får huvudvärk då jag vänder och vrider på de där orden, känner efter, funderar.. Och hela tiden kommer jag fram till att nej, jag är nog faktiskt inte lycklig. Det är ett starkt ord. Lycklig.. Tacksam passar kanske bättre.. bl.a. tacksam att jag får sitta här och andas, tacksam över de där små sakerna som i slutänden kan bli så där stort..
(Sias chokladglass i frysen=liten sak, svullen mage=stort)

Men lycklig? Finns det någon som är lycklig på riktigt? Alltså genuint lycklig? Det skulle jag vilja veta. Hur upplever man det, hur är känslan? Glad kan jag nog också lägga till den där "gruppen" med att vara lycklig.. Minns inte heller när jag var sådär riktigt jäkla glad, skrattar gör jag väl varje dag, men att skratta från hjärtat så att det gör ont i magen det var längesen. Kanske dags att plocka ner den där kulissen jag bär runt på och börja vara jag..hur jag nu är.. tragisk?

Att plötsligt inte passa in..

..eller vara till lags.. eller leva upp till andras förväntningar.

Så har jag det nu...igen..

Tråkigt att vara en "mellanhand" för att andra skall 'lära känna' varandra, eller plötsligt inte göra saker som andra tycker att jag skall, för deras skull.. att inte passa in..att upplevas som negativ eller anses ha en dålig attityd eller vara introvert..you name it.
Men vad skall jag säga.. Been there before liksom.. Kan jag vara för snäll??

Tror jag är långt ifrån ensam om detta beteende bland folk i ens omgivning..jag undrar dock..
Vem är lyckligast? Är det de som "gästspelat" eller borde det kanske vara jag som upptäckt denna falskhet?
Troligtvis är det jag. Och det är jag glad över. Kul att vinna någonting ibland.

Som grädde på moset så har jag förkylningsbakterier som knackar på i kroppen..skall försöka utrota dem i en ångbastu lite senare.. och så har lillkattan börjat löpa..
Jävla mjauande på henne...blir galen!!

Bekanta som plötsligt visar sig vara vänner

Varit dålig på att hålla denna blogg vid liv i det senaste..men det är tungt med det mesta just nu..och då känns inte en liten relativt meningslös blogg som något vidare prio ett.

Allt är verkligen jätterörigt och omotiverande just nu.. och jag lider en smula av att ha det så. Tycker inte om att misslyckas gång på gång..oavsett om det är jobb, privat eller under andra omständigheter..nederlag får mig att ifrågasätta allt och alla och i synnerhet mig själv.
Verkligen jättejobbigt!

Men det är också under sådana här fall som jag verkligen ser vem som bryr sig om mig. Inte för att jag fiskar efter bekräftelse, känner du mig vet du att det är tufft att tränga igenom mitt hårda skal med komplimanger..

Jag blir aningen förvånad över att det är ett par "bekanta" (obeoende av varandra) och inte (några som jag ser som) vänner, som ifrågasätter hur jag mår och försöker få mig på fötter.
Detta uppskattar jag verkligen, att "doldisar" bryr sig om.. även om jag är dålig på att bemöta det på ett bra sätt när jag är nere i svackan.
Tack! (ni vet vilka ni är)
Såklart börjar det även snurra i huvudet om de jag anser vara mina vänner bara är statister i mitt liv..precis som så många andra varit genom åren..?! Kommer jag aldrig lära mig?
Förmodligen inte.

Idag är det även åtta (!) år sedan pappa gick bort, känns som igår.. Vitsipporna stod i full blom och det var en underbar början på våren. Ledsen att jag inte dök upp tidigare hemma hos dig denna morgon..
Saknar dig och tänker på dig varje dag!

Peace out!