är jag lycklig eller kanske tragisk?

När personer som av olika anledningar försvunnit ut ur mitt liv plötsligt bara dyker upp sådär som Gubben i Lådan blir jag smått varm i hjärtat och inser att det där, det är just en riktig vän. Finns otroligt få sånna.
Detta hände mig för ett par dagar sedan, ett meddelande på Facebook som hen avslutade med /.../ är du lycklig? /.../ 

Den frågan ekar fortfarande i mitt huvud.. Är jag lycklig? Är jag det? Jag får huvudvärk då jag vänder och vrider på de där orden, känner efter, funderar.. Och hela tiden kommer jag fram till att nej, jag är nog faktiskt inte lycklig. Det är ett starkt ord. Lycklig.. Tacksam passar kanske bättre.. bl.a. tacksam att jag får sitta här och andas, tacksam över de där små sakerna som i slutänden kan bli så där stort..
(Sias chokladglass i frysen=liten sak, svullen mage=stort)

Men lycklig? Finns det någon som är lycklig på riktigt? Alltså genuint lycklig? Det skulle jag vilja veta. Hur upplever man det, hur är känslan? Glad kan jag nog också lägga till den där "gruppen" med att vara lycklig.. Minns inte heller när jag var sådär riktigt jäkla glad, skrattar gör jag väl varje dag, men att skratta från hjärtat så att det gör ont i magen det var längesen. Kanske dags att plocka ner den där kulissen jag bär runt på och börja vara jag..hur jag nu är.. tragisk?

När livet delar ut en fet käftsmäll!

Det är precis vad som hänt. Och jag känner att jag måste ventilera..

För några dagar sedan lämnade en av mina vänner detta livet alldeles för tidigt.

Kvar lämnar han en underbar fru och två härliga små barn. 

Livet är bra jävla orättvist!
Och tårarna rullar i detta nu både av sorg och ilska!

Ja, jag vet.. man föds och man dör..
men i detta fallet är det en fet smäll rakt i ansiktet på en tapper och stark kvinna.
Vi som vet vilken lång, brokig och svajig väg detta par tagit sig igenom sedan första mötet i en butik där det sa klick, (han expedit hon kund)  alla vi  fäller nog en mängd tårar över den väg ödet nu bestämt för denna fantastiska kvinna. 

Hon har alltid funnits där, stöttat och backat upp. Aldrig lämnat denne man oavsett.
Även om jag tvivlat på att det varit lätt alla gånger, men hon har hela tiden hållit skenet uppe och kämpat på. För hon har alltid följt sitt hjärta och han var ju mannen i hennes liv.
Varför skall hon behöva straffas på detta sätt? 

Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig vad hon nu måste gå igenom och jag hoppas att hon inte ångar på och tror sig kunna fixa allt själv. 

Vi är många som finns här för att stötta och finnas till hands. 

Glöm inte det!

Stefan, du var verkligen one of a kind.
Affärsman ut i fingerspetsarna, en bra vän, en fin pappa, en livskamrat, en gourmet lika väl som du kunde hiva ur dig plumpa kommentarer eller hamna i hetska diskussioner. Men det var liksom du.
Alltid med glimten i ögat och hjärtat på rätta stället!

(Jag kommer tex aldrig glömma den dag jag gjorde svenskaprovet till Polishögskolan, väl färdig sitter jag utanför salen och jag börjar prata med två medelålders män (poliser) Nämner att jag bor i Båstad varpå den ene säger;
”Ja, Båstad ja.. där var jag nästan igår. Följde efter en Porsche som körde alldeles för fort på E6 men den jäkeln var snabb alltså, vi tappade bort den in på någon sidoväg på Hallandsåsen”
Genast tänkte jag på dig eftersom du och din dåvarande kollega just skaffat er vars en ny bil av det märket, och frågade din sambo (vilket hon var då) vid ett senare tillfälle..Och hon svarade;
”Jaha, men då förstår jag varför han kom inspringades i huset häromdagen, helt svettig.. Trodde han var skitnödig eller nått sånt..”
Det var liksom bara så mycket du :) )

När såväl berg och dalbanan planade ut och motvinden mojnade såg du till att ge din själsfrände ett sagobröllop som jag inte tror någon kommer glömma och så fick ni äntligen bygga ert drömhus vid havet.  Alla trodde väl på ett ”Happy Ending” av denna saga.. Men icke..

Ja du Stefan, du har alltid trott på din magkänsla, gått din egen väg och legat steget före. Många galna idéer och dumma vägval har du gjort, men dock tycker jag, och förmodligen alla andra, att detta är det dummaste du gjort!

Lova att hålla en skyddande hand över dina två fantastiska barn och din vackra fru.

Och lova att hålla fanan högt där uppe och se till att ta dig ett par glas whiskey med min pappa så lovar jag att vi alla kommer ses igen!

Nu är det VÅR!

Japp, det bestämde jag mig för när jag vaknade idag. Och det viktigaste vårtecknet mötte jag ett par timmar senare, Sädesärlan! Två stycken.
Nu kan du känna dig besegrad Kung Bore, du får återkomma när det skall vara vinter!

Så mycket energi jag får av att det verkligen är vår. Visst, jag har legat däckad i typ 1,5 dagar då jag utsattes för en liten feberattack. Ganska lämpligt på en helg faktiskt. Och så är jag klar med att vara "sjuk" för resten av detta året. Blir bara smått febrig en gång/år.
Jag får hoppas att det har varit detta 'utbrott' som legat till grund för min otroligt låga motivation och inspiration gällande allt, som jag dragits med i ett par fyra veckor.
Trivs ju inte att vara sån liksom..

Tog mig en liten runda i trädgården idag för att se om det finns något där ute som också har fått vårkänslor. Och det fanns det. Givetvis hade jag fyra överlyckliga följeslagare i hasorna, då det inte är så vanligt att matte är ute i trädgården (men snaaaaart!!)

Ta tillvara på dagen nu, och kom ihåg; Sädesärlan skall du möta alt. se från sidan för att hon skall bringa dig tur resen av året!

Mitt i gräsmattan under äppelträdet stod dessa små krokus

Tulpanerna vill upp

Pyttesmå Primula-blommor

Rabarbern är på G

Dizzy på sitt allra charmigaste fotohumör

Svinto kollar läget bland pinnar och sten

Svinto tar en paus i solen

Pussla och Svinto

Pussla

"Katten utan namn" hon har fullt upp med att gå runt och gapa och vara äcklig så detta var vad jag fick i fotoväg
(hon höglöper, därför jag tycker hon är lite äcklig just nu, men kastrering kommer ske i det närmsta)

Att plötsligt inte passa in..

..eller vara till lags.. eller leva upp till andras förväntningar.

Så har jag det nu...igen..

Tråkigt att vara en "mellanhand" för att andra skall 'lära känna' varandra, eller plötsligt inte göra saker som andra tycker att jag skall, för deras skull.. att inte passa in..att upplevas som negativ eller anses ha en dålig attityd eller vara introvert..you name it.
Men vad skall jag säga.. Been there before liksom.. Kan jag vara för snäll??

Tror jag är långt ifrån ensam om detta beteende bland folk i ens omgivning..jag undrar dock..
Vem är lyckligast? Är det de som "gästspelat" eller borde det kanske vara jag som upptäckt denna falskhet?
Troligtvis är det jag. Och det är jag glad över. Kul att vinna någonting ibland.

Som grädde på moset så har jag förkylningsbakterier som knackar på i kroppen..skall försöka utrota dem i en ångbastu lite senare.. och så har lillkattan börjat löpa..
Jävla mjauande på henne...blir galen!!

wohooo.. REKORD!

Japp, för mig är det det.. och för denna sidan är det det.. (alltså inget CF-relaterat denna gång..)
Här har alltså varit 10 003 personer inne och lufsat runt under dessa två åren jag haft just denna blogg öppen..
Kanske inte så värst mycket besök om man jämför med riktiga bloggare / bloggerskor..men för mig är det 10 000 fler än jag trodde. Och jag som inte gör någon reklam eller verkligen lägger fokus på min blogg.
Verkligen roligt, och tack!

Även solen har fläckar..

Så jäkla ställd jag blev idag. Och vad jag skämdes!

Jag aka "Catwoman", "Huskatten", "Kattamor" aso.. har alltså gått i över sju månader och varit övertygad om att min lille Prisse varit en kille. Men icke! Han är en Hon..vilket två veterinärer idag meddelade mig.

Hade bokat in en kastrering av min hankatt klockan halv tio i förmiddags.
Men av en slump såg jag när katten satt på köksgolvet och tvättade sig i rumpan, att WHAT.. no balls???!!

Nu förstår jag verkligen varför detta lilla monster varit så arg och tyken mot mig hela uppväxten.. Jag hade ju inte heller velat bli kallad för "lille killen" eller "lille tjock" när jag växte upp..

Så, ännu en gång har denna lilla krabat överraskat mig..får väl återgå till ursprungsnamnet.. "Surprise" eller helt enkelt hålla kvar vid det som den lyssnar mest på.. "lille BÄÄÄÄÄÄBIIIIIS"

Bekanta som plötsligt visar sig vara vänner

Varit dålig på att hålla denna blogg vid liv i det senaste..men det är tungt med det mesta just nu..och då känns inte en liten relativt meningslös blogg som något vidare prio ett.

Allt är verkligen jätterörigt och omotiverande just nu.. och jag lider en smula av att ha det så. Tycker inte om att misslyckas gång på gång..oavsett om det är jobb, privat eller under andra omständigheter..nederlag får mig att ifrågasätta allt och alla och i synnerhet mig själv.
Verkligen jättejobbigt!

Men det är också under sådana här fall som jag verkligen ser vem som bryr sig om mig. Inte för att jag fiskar efter bekräftelse, känner du mig vet du att det är tufft att tränga igenom mitt hårda skal med komplimanger..

Jag blir aningen förvånad över att det är ett par "bekanta" (obeoende av varandra) och inte (några som jag ser som) vänner, som ifrågasätter hur jag mår och försöker få mig på fötter.
Detta uppskattar jag verkligen, att "doldisar" bryr sig om.. även om jag är dålig på att bemöta det på ett bra sätt när jag är nere i svackan.
Tack! (ni vet vilka ni är)
Såklart börjar det även snurra i huvudet om de jag anser vara mina vänner bara är statister i mitt liv..precis som så många andra varit genom åren..?! Kommer jag aldrig lära mig?
Förmodligen inte.

Idag är det även åtta (!) år sedan pappa gick bort, känns som igår.. Vitsipporna stod i full blom och det var en underbar början på våren. Ledsen att jag inte dök upp tidigare hemma hos dig denna morgon..
Saknar dig och tänker på dig varje dag!

Peace out!