Ännu en (två, tre..?) erfarenhet rikare

Jag agerar "portvakt".
Den som känner mig kan se på mina ögon att jag
har rysligt ont. 

Nu har det hunnit gå ett par dagar sedan jag skrev sist, anledningen till det är att jag faktiskt inte haft tid.
Så enkelt är det.

Helgen liksom bara susade iväg när jag hängde i Norrtälje under Roslagen Open. Men det var nära att jag inte kom dit över huvud taget. Det hade kunnat gå riktigt illa eftersom bromsarna på den bil jag har mycket tillfälligt slutade fungera i torsdags kväll. Så det var att ringa bärgningsbil och försöka dra i alla trådar jag kunde komma på samt kolla buss, tåg och flyg för att ta mig upp dit på fredagen.
Tack vare en fin vän så löste det sig bra. Jag kom fram i tid alldeles lagom till domargenomgången
kl 18:00 och kände mig glad att jag hade förmånen att ännu en gång få vara en del av ett team som delar ut no-reps, fist-bumps, tappar rösten, räknar reps och håller koll på tidtagaruret..

Lördag morgon vaknar jag med en rygg som inte var av denna värld. Fan! Fan! Fan!
Tar en promenad till arenan och ber till gudarna att det skall släppa..det känns lite bättre.. men efter att ha varit på golvet under första heatet så säger ryggen NO NO NO.
Och jag ställer mig istället vid in/utsläpp till call room och liksom agerar som en dörrvakt. Ingen publik eller atleter som just avslutat sitt heat fick gå den vägen.. Meeeen.. det var liksom inte någon som tog mig på allvar.. haha.. så jäkla knäckande.. Snacka om noll pondus. Jag växlade lite mellan att döma och att stå vid insläppet..men damn vad jag hade ont. Kändes som att jag typ hade sju knivar i ryggslutet som någon liksom vred åt olika håll. Samtidigt!

Jag tog mod till mig och ställde mig i kö hos Naprapat Landslaget som hade en monter bland övriga utställare. Den ilska och frustration samt smärta som krigade i min kropp denna lördag är inget jag vill att någon skall uppleva.. Jag kämpade emot för att inte det skulle komma tårar. Hur skulle det se ut liksom, med en rödgråten domare.. När det blev min tur att placera mig på britsen för att genomgå en behandling slog hjärtat extra fort. Jag vet att sånt där gör ont. Och det gjorde det!
Naprapaten gav mig rådet att gå hem, dricka mycket vatten, vila och jag fick absolut inte ens tänka tanken på att vara nere på arenagolvet och agera domare mer den dagen.

Åh vad arg jag var..ledsen och besviken. Jävla rygg! Jag höll mig i utställarområdet och "små-vaktade" montrar istället så kunde utställarna få chans att se lite av tävlingarna istället. Åka 60 mil för att vakna med en rygg som behövde amputeras samt en t-shirt som var aningens för stor. En jättefin domartröja som inte var röd, så det var riktigt bra.

Kvällen avslutades på en köttrestaurang i 'stan'.. Jag hängde med ett par vänner och käkade råbiff. Hamburgare var det som egentligen skulle intas, men de var slut (?) Haha.. Norrtälje hade nog inte förberett sig tillräckligt väl på att det skulle komma 350 köttätande CrossFit atleter..
Efter den middagen sov jag som den prinsessa jag är. Vaknade på söndagsmorgonen utan smärta.. i ländryggen...nu hade det flyttat uppåt.. Men det kändes ok. Jag dömde och tog ännu en behandling hos Naprapat Landslaget i förebyggande syfte liksom.. Grymma människor!
Jag älskar den smärtan på något konstigt sätt..

Dagen flöt på och jag hade turen att jag fick åka med två Varbergskillar direkt efter finalen. Så jäkla skönt att det löste sig så bra. Hur underbart som helst att komma hem och parkera i min egen säng. Även om det kändes tomt ändå på något sätt. Men så är det alltid.

Åkte till boxen idag på förmiddagen. Eftersom ryggen bråkar så hade jag bestämt mig att inte påfresta den och istället lyckas med något jag aldrig gjort förut. Så jag tog mig an repklättring utan ben.
Lite korkat kanske efter 4 x 10 / arm strikta pressar med KB, 5 x 10 ringrodd, 5 x 3 strikta pullups och 5 x 10 strikta push-ups.. Det blev bara 3 repklättring och inte så högt, mina armar var trötta och golvet hårt om jag skulle ramla ner..

Men oavsett så LYCKADES jag! Härlig känsla det där.

Nu ska husmor (jag) laga mat.. Eftersom det var Mårten Gås igår så blir det helstekt kyckling med alla tillbehör här ikväll. Ska bli rysligt gott. Fågeln ligger redan i ugnen, fylld med clementin, katrinplommon och äpple. Detta kommer serveras med en gräddig sås, röd- och brysselkål, kokt potatis och gelé.

Mmmmm

Tänk positivt, det blir så mycket enklare då!

Nu står klockorna stilla, jag skriver dagens tredje inlägg i denna blogg. Men jag har ju alltid så många ord i mig som liksom vill ut..och för att skona andra så har jag lärt mig att det är bättre att jag kluddar ner dem här än att bara prata-prata-prata..

Och att prata-prata-prata är något jag kämpar med att få bukt med.. fått det bekräftat idag att även om jag är picky med vem jag berättar saker för så kommer det ändå alltid fram, fast i en annan version..det är sååå tröttsamt. Inte konstigt att folk i min omgivning anser att jag är svår att lära känna.. Bah, skyll er själva.
Dock kan jag tycka att det är en smula tragiskt att det inte finns annat att prata om än att diskutera andras liv, i den tappning som de tror att det är, när personer umgås.

Nåväl.. Talesättet "le mot världen och världen kommer le åt dig" det stämmer nog minsann. Det har jag blivit varse om idag i alla fall, och jag tänker fortsätta morgondagen i samma anda. Jävla märkligt det där faktiskt.. Jag tränade ju i förmiddags.. ett grispass med bl.a. Thrusters och boxjumps (25 reps av varje övning i WOD:en 12 min AMRAP) Passet gick bra men hemma i huset så började min ländrygg kännas av mer än vanligt..blev liksom stum.. Låg och rullade med tennisboll på köksgolvet, masserade in tre olika hästliniment och stretchade.. Insåg för sent att jag missat att boka av klassen jag hade plats på halv sex.. och då jag är en som verkligen irriterar mig på andras nonchalans i att aldrig boka av sig ville jag inte hamna i det facket..

Så jag körde dit, bättre att röra sig än att sitta still och jag rullade ryggen och var med på uppvärmning och teknikträning av backsquats.. Valde sedan att göra min egen WOD när de andra körde samma som jag gjort på förmiddagen.. Tänkte bl.a öva pullups och hade riggat med ett gummiband som säkerhet om axlarna skulle dö.. och så givetvis ställt lilla boxen under så jag kunde komma upp.. Men när jag kom tillbaka med ketteln jag hämtat för att göra axelpressar med var boxen borta.. Någon hade tagit den för sina boxjumps i passet.. Istället för att bli irriterad, såg jag det positiva.. Yay, nu slipper jag göra den övningen, kan göra det en annan dag. Kände inte av min ländrygg så mycket, istället gör sig streckningen på insidan av låret lite mer påmind.. Sabla skit egentligen, men jag får ändå vara glad.. Jag har muskler i benen som kan göra ont, jag har ben.
Det finns alltid de som har det värre. Vi är så satans bortskämda!

Hoppas dock att jag kan röra mig imorgon..får inte hända att jag blir "obrukbar" till helgen så resten av veckan kommer jag ta det mycket piano. Ser faktiskt fram emot helgen. Det ska bli riktigt kul att träffa vissa som jag inte sett sedan Falun i våras. Givetvis så ska det bli roligt att träffa de gamla rävarna som jag träffade senast i Malmö. Och jag har lovat att ta med mig haklapp denna gång.
Ser även fram emot resan till Norrtälje. Tror den kan bli något att lägga i minnesarkivet.
Jag får bara inte glömma att ladda ner en ljudbok och lägga på vinterdäck.. kan vara lurigt när jag ska rulla hemåt på söndagsnatten..

Nu är det dags för en cosy avslutning på denna dag. Te och glass. Känns som att det är något konstigt halsont på gång..och det vill jag inte behålla. Är du sugen på att få de baskilluskerna så säg till så ska jag se till att du får dem, allihop. Åter igen.. jag har halsmandlar, finns de som inte ens har en fungerande hals utan äter genom en slang rätt ner i magen.
Nu ska fröken Positiv stänga ner bloggen för idag. Jag håller tummarna att jag kommer få sova i natt!
Puss, Kram och Hej

Är det dags att ge upp..?

Ännu en lördag som jag blivit tvungen att bryta träningen på grund av smärta. Och jag hatar det! Verkligen.
Jag har nu lärt mig att känna skillnad på trötta muskler och smärta. Plötsligt kändes efterdyningarna av de tre stukade fingrarna (som jag lyckades åsamka mig för tre veckor sedan, på ett lördagspass.. ) som en fjärt i rymden för när det spränger och gör ont i ländryggen är det ingen latmask som knackar på, utan det är på riktigt. (Jag är ju under behandling av sjukgymnast sedan ett antal veckor tillbaka just för nedre ländryggen samt bröstryggen)

Allt kändes toppen första varvet och andra, hade ett bra tempo och kroppen verkade verkligen vara med på noterna. Men under tredje så började det krampa lite när jag sprang..lyssnade inte och bet ihop, fick plocka bort  5 kg från skivstången då min vänsterhand inte ville vara med mer under frivändningarna och när jag kom tillbaka efter ännu 400 m löpning kunde jag knappt göra squats och så kom det..pang!
Kunde inte lyfta stången..

Hero WOD tillägnad de 19 brandmän som omkom i den enorma branden i Californien iår
HOTSHOTS 19

Ahh.. vad jag skäms när jag blir tvungen att tassa fram till passets coach och säga..."ehm..alltså.. jag kan inte mer.. "
Känner mig som att jag sitter i skolbänken och frågar om jag kan få gå på toa när det börjar bli obekväma frågor på lektionen, sånna som jag inte kunde svaren på..
Jag vet ju att jag kan! Eller jag tror att jag kan..
Men skäms det gör jag, och arg så jag kokar inombords.

En del av mig tycker att jag borde lägga av med denna typ av träning och bara ägna mig åt att städa och prata i boxen..och en annan del pushar på, trycker fram mitt pannben och sätter mig på en enkelriktad väg..
Det är riktigt jobbigt att vara schizo..

Ligger nu på soffan och följer EM i fälttävlan direkt från Ribban i Malmö, samt får uppdateringar på Facebook om hur det går på Solid Open i Stockholm. Här snackar vi atleter av rang..både ryttare, hästar och CrossFit utövare..
Önskar jag hade kunnat vara på båda ställena idag.

Och så ser jag en bild som min ena kusin delat på sin sida på FB, och behöver jag säga mer än att "det ligger i släkten". För jäklar vad jag skrattade. Stämmer ju till fullt och fast! Fula barn finns det allt för många av, och ett par för mycket i min omgivning. Nu känns allt plötsligt så mycket enklare..
Kan det vara så att de är grunden till allt ont..?