man föds och man dör.. livets gång liksom..

..även om jag inte riktigt fattar vitsen med den lille krabatens öde som bara blev knappa dygnet..

Om någon missat det så fick jag kattungar (igen) i onsdags.
Pusslas andra kull, och sista...
Kastrering coming up!

Hon valde pytteminsta stället i hela huset, ett eget litet hus.. Royal Canin skickade med en liten kartongstuga vid köp av torrfoder för en tid sedan, och jag byggde ihop det men inte en enda av mina katter brydde sig om det. Så det har liksom bara stått i ett hörn i köket. Och det har hon alltså valt som sitt nu. Detta gjorde också att jag hade jättesvårt i början att se hur många små liv det verkligen var där inne. Fick liksom bara sticka in telefonen och ta en bild..  Jag hade ju visserligen bara beställt en, max två, varav en röd..

Men ingenting av detta verkade ha nått fram till kattstorken. Det var först dagen efter som jag blev varse om antalet.. fyra stycken.. De hade varit fem..men en liten stackare låg livlös för sig själv i huset när jag kom hem från jobbet.

Kalla mig knäpp och onormal, men det var faktiskt en riktigt sorglig upptäckt som gjorde ont i mitt lilla, men ändock hjärta.. Försökte massera igång den lilla/e då den mycket troligt somnat in strax innan jag kom hem, och den hade ej hunnit bli kall och stel så en del av mig hoppades den andra visste..

Bäddade ner den lilla/e på en vit handduk och luktärter stängde kartongen och nu är den begravd under ett litet äppelträd i trädgården. (hoppas på Karma..)
Liksom ett eget litet Nangijala :)
Förstår egentligen inte meningen med att ha spenderat 61 dygn i en annans kropp för att sedan klämmas ut, vara blind och sen dö innan ens ögonen öppnats och man har kunnat få se världen..

Svinto säger något..eller kollar om den där vita stenen gick att äta.. 

När jag väl var klar med plantering och annat så kom det över mig.. Alla vi som lever, så tacksamma vi skall vara att vi vaknar upp varje morgon och får uppleva saker. Ibland kanske små, för oss obetydliga, händelser och ibland större..
Oavsett så är vi vakna, och andas.
Ta väl vara på varje sekund och gör livet värt att leva för dig och bry dig om de i din närhet, för en dag får vi inte vara med i denna världen längre.. ( då fortsätter den iofs i en annan parallell värld, men det kan vi ta en annan gång... ;) )

Är det dags att ge upp..?

Ännu en lördag som jag blivit tvungen att bryta träningen på grund av smärta. Och jag hatar det! Verkligen.
Jag har nu lärt mig att känna skillnad på trötta muskler och smärta. Plötsligt kändes efterdyningarna av de tre stukade fingrarna (som jag lyckades åsamka mig för tre veckor sedan, på ett lördagspass.. ) som en fjärt i rymden för när det spränger och gör ont i ländryggen är det ingen latmask som knackar på, utan det är på riktigt. (Jag är ju under behandling av sjukgymnast sedan ett antal veckor tillbaka just för nedre ländryggen samt bröstryggen)

Allt kändes toppen första varvet och andra, hade ett bra tempo och kroppen verkade verkligen vara med på noterna. Men under tredje så började det krampa lite när jag sprang..lyssnade inte och bet ihop, fick plocka bort  5 kg från skivstången då min vänsterhand inte ville vara med mer under frivändningarna och när jag kom tillbaka efter ännu 400 m löpning kunde jag knappt göra squats och så kom det..pang!
Kunde inte lyfta stången..

Hero WOD tillägnad de 19 brandmän som omkom i den enorma branden i Californien iår
HOTSHOTS 19

Ahh.. vad jag skäms när jag blir tvungen att tassa fram till passets coach och säga..."ehm..alltså.. jag kan inte mer.. "
Känner mig som att jag sitter i skolbänken och frågar om jag kan få gå på toa när det börjar bli obekväma frågor på lektionen, sånna som jag inte kunde svaren på..
Jag vet ju att jag kan! Eller jag tror att jag kan..
Men skäms det gör jag, och arg så jag kokar inombords.

En del av mig tycker att jag borde lägga av med denna typ av träning och bara ägna mig åt att städa och prata i boxen..och en annan del pushar på, trycker fram mitt pannben och sätter mig på en enkelriktad väg..
Det är riktigt jobbigt att vara schizo..

Ligger nu på soffan och följer EM i fälttävlan direkt från Ribban i Malmö, samt får uppdateringar på Facebook om hur det går på Solid Open i Stockholm. Här snackar vi atleter av rang..både ryttare, hästar och CrossFit utövare..
Önskar jag hade kunnat vara på båda ställena idag.

Och så ser jag en bild som min ena kusin delat på sin sida på FB, och behöver jag säga mer än att "det ligger i släkten". För jäklar vad jag skrattade. Stämmer ju till fullt och fast! Fula barn finns det allt för många av, och ett par för mycket i min omgivning. Nu känns allt plötsligt så mycket enklare..
Kan det vara så att de är grunden till allt ont..?

När kost, träning och hälsa blir ett problem

Satt på hästryggen och funderade härom dagen när jag var ute och skrittade någon timme i skogen.
Det här med att ha gjort ett val, ett val av att investera i sin egen kropp, hälsa och välbefinnande skall plötsligt klankas ner på. Av andra.
Denna "negativitet" har jag erfarit senaste året då jag själv valde.
Valde en sundare livsstil och satte mig själv främst.
(små steg i början..men jag blir bättre och bättre på det med)

Under de 30 år jag har hållit på med hästar och ridsport har jag aldrig hört kommentarer som "ja men du tränar ju så mycket".. "du som tränar så mycket du kan ju fixa det.." "just det, du tränar ju så mycket så då vill du inte ha en bulle till kaffet" "såklart du kan själv du är ju stark, så mycket som du tränar.. "
Allvarligt talat..?! Give me a break!

Så här är det! NEJ jag tränar inte mycket.
Kanske i jämförelse med dig, men inte i jämförelse av det liv jag levt innan..
Under nästan 15 år hade jag två hästar i träning. Det betydde ca 3-6 h i stallet VARJE dag.
Instruktörsledda träningar ett par gånger i veckan, egen träning de andra dagarna, tävlingar på helgerna. Växlade ridningen med milslånga promenader/joggingrundor med häst vid hand längs vattenbrynet på stranden eller runt på en terrängbana. Oavsett väder! Snö-regn-sol, spelar ingen roll, hästen måste motioneras. En gång i månaden körde jag och köpte en fullastad hästtransport med hö där varje bal låg runt 20 kg +. Togs bara förgivet att jag löste det själv..  (Det brukade gå in mellan 50 - 55 balar som skulle flyttas från bondens lada..staplas i transporten..lastas ur på plats i stallet och upp på ett loft. Enda vägen till loftet var via en aluminiumstege. Denna fick jag alltså klättra uppför med en bal i taget..och sedan stapla på loftet..aso.. Många kg hö..)
Utöver detta cyklade jag så ofta jag kunde till och från stallet (8-9 km) samt gav mig ut på löpslingan ett par ggr/v. Men på något sätt så är det mer accepterat, så ska det vara. Tjejer skall hålla på med hästar.
Om någon undrade var jag var, så blev svaret; "i stallet" och personen som undrade svarade, "Jaha.
Så var det bra med det liksom.
Någon av de kommentarer jag nämnde förut. Aldrig.

Nu har jag en häst som jag underhållsrider, bara för att det skall vara kul och för att han skall må bra.
I och med detta har jag tid över och halkade in i en helt annan box för ett år sedan. En CrossFit box. Upptäckte en träningsform som jag tycker är förbannat rolig och ett riktigt bra komplement till min andra sport. Här lägger jag effektivt max en timme / träningstillfälle.  Jag har kanske ett lite för skarpt pannben för att det skall vara "hälsosamt" alla gånger, men jag trivs med det. Att pressa mig själv för att nå resultat. Det betyder inte att du också behöver göra som jag, utan du hittar snabbt din egen "metod"
Som bonus till detta har jag även valt att låta min kropp få bra drivmedel för att orka.
Gör helt andra val idag än för bara ett år sedan.
Detta ger ju också ett resultat.

Mitt råd till dig är att testa själv. Börja rör på dig. Vill du testa världens roligaste sport så finns det massor av boxar över hela landet, världen. Och alla har prova-på-pass. Bara gör det. Har du tid att sitta och läsa detta så har du tid att investera en timme i din kropp.
Innan du har provat så är jag ytterst tacksam om du besparar mig (och andra) dina kommentarer.
Tröttsamt när MIN kost, träning och hälsa blir ett problem för DIG. Dessvärre så är det inte jag som är problemet, utan det ligger hos dig själv och kallas dåligt samvete.

Battle of the Beach

SKÄMS på er alla som inte tog chansen att hänga på för att heja fram våra duktiga atleter.
Denna fantastiska tillställning som Mr.Piff anordnat kommer aldrig att bli lika samma igen.

Det blev som en riktig folkfest i ett underbart sommarväder. På stranden kryllade det av grymma CrossFit Atleter (samt en och annan crossfitutövare) och intill flockades nyfikna åskådare, allt ifrån barn med simringar, pensionärer med guldtofflor, till "coola gym killar" (kräks lite) och vanliga soldyrkare.
Fantastiskt att vi är så olika men ändå så lika inom denna sport.

Starke Mange in action

DJ'n spelade en varierad mix av typ HipHop och R'n'B vilket plötsligt fick sporten att verka mjuk och mysig, (Nej, det behöver inte skräna tung death metal bara för att det är starka män/kvinnor fulla av tatueringar som lyfter tunga vikter.) Skitbra! Så där stod vi och smågungade spontant i takt till musiken samtidigt som tävlingen pågick, och de som var på stranden för att sola fick en fantastisk stranddag, med en live DJ.

Det ni!

Klicka här för 15 sek av dagens första WOD

Klicka här för 16 sek av lite mer beach WOD

Ännu ett litet klipp..dock väldigt blåsigt ljud

15 sek från det heat som tjejerna vann!!

När man står och följer en tävling så som jag hade glädjen att göra idag så inser jag att vi på Gjuteriet CrossFit verkligen skall skratta oss lyckliga. Vi är grymma! Vilka instruktörer vi har, och hade teamet varit fulltaligt idag så hade vi lätt sopat banan duktigt mycket! ;)
Stor eloge till Anton och 'Hästpojken' för den fighting spirit de visade prov på idag. Grymt!

Att även få se att vissa (dock ytterst få) har en sann CrossFit anda, värmer i mitt (kalla) hjärta. Grymt gjort coach Jay och karate Hellen att ni verkligen stannade kvar på plan tills alla kommit i mål, även om ni var klara tidigare. Detta såg jag även den atlet, med troligtvis mest erfarenhet av CrossFit tävlingar, och hans teampartner göra. Fram och coacha det team som har det trögt. Fantastiskt att se. Inga konstigheter, CrossFit är en gemenskap utöver det vanliga. Till och med Froning gjorde detta efter han tagit sig i mål som VärldsMästare.. Han springer tillbaka för att peppa de som är på väg in mot mål. Riktigt tråkigt att inte alla inser detta. Lika viktigt på en vanlig WOD i boxen som på en riktig tävling. Så tänk på det innan du börjar plocka av vikter och bära undan bara för att du är klar, se till att hjälpa den tröttaste in i mål!

Coach Jay och Karate Hellen står kvar och följer sista teamet som har det lite trögt.

Coach Jay bryter ut i glädjeklapp när det sista teamet är i mål

Vad har jag mer fått med mig av denna dag?
Fick en ny titel; 'Trash Bitch' (fick ta hand om Manges skräp..)
Petter gillar tjejtröjor; Han hade snott min tischa och tryckt ner i sin väska
Ruggig bonnabränna; Dum (?) som jag är tog jag aldrig av mig linnet, trots att jag hade bikinitopp på
Anna, du borde testa jordnötssmör, klibbar ihop truten liksom; Max som försöker få tyst på mig
Det är skillnad på 'liten kaffe' och 'liten latte'; just sayin'
Kaffe SKALL alltid finnas med på resan i stoooooora termosar..
Kateter kan vara bra att ha då offentliga toaletter är brutalt vidriga
Du, de är gratis nu; VAA är dem?? Jeppes glädje över att paleokakorna bjöds bort
Gå aldrig för att köpa kokosvatten, du riskerar att bli domare..
Skulle kunna skriva hur mycket som helst, men jag håller här och unnar mig ännu en rejäl balja kaffe!

Tusen tack för att jag fick möjligheten att få vara med om en sådan här AWESOME dag!

(fler bilder finns på Instagram.. @kanestro)

är jag lycklig eller kanske tragisk?

När personer som av olika anledningar försvunnit ut ur mitt liv plötsligt bara dyker upp sådär som Gubben i Lådan blir jag smått varm i hjärtat och inser att det där, det är just en riktig vän. Finns otroligt få sånna.
Detta hände mig för ett par dagar sedan, ett meddelande på Facebook som hen avslutade med /.../ är du lycklig? /.../ 

Den frågan ekar fortfarande i mitt huvud.. Är jag lycklig? Är jag det? Jag får huvudvärk då jag vänder och vrider på de där orden, känner efter, funderar.. Och hela tiden kommer jag fram till att nej, jag är nog faktiskt inte lycklig. Det är ett starkt ord. Lycklig.. Tacksam passar kanske bättre.. bl.a. tacksam att jag får sitta här och andas, tacksam över de där små sakerna som i slutänden kan bli så där stort..
(Sias chokladglass i frysen=liten sak, svullen mage=stort)

Men lycklig? Finns det någon som är lycklig på riktigt? Alltså genuint lycklig? Det skulle jag vilja veta. Hur upplever man det, hur är känslan? Glad kan jag nog också lägga till den där "gruppen" med att vara lycklig.. Minns inte heller när jag var sådär riktigt jäkla glad, skrattar gör jag väl varje dag, men att skratta från hjärtat så att det gör ont i magen det var längesen. Kanske dags att plocka ner den där kulissen jag bär runt på och börja vara jag..hur jag nu är.. tragisk?

När livet delar ut en fet käftsmäll!

Det är precis vad som hänt. Och jag känner att jag måste ventilera..

För några dagar sedan lämnade en av mina vänner detta livet alldeles för tidigt.

Kvar lämnar han en underbar fru och två härliga små barn. 

Livet är bra jävla orättvist!
Och tårarna rullar i detta nu både av sorg och ilska!

Ja, jag vet.. man föds och man dör..
men i detta fallet är det en fet smäll rakt i ansiktet på en tapper och stark kvinna.
Vi som vet vilken lång, brokig och svajig väg detta par tagit sig igenom sedan första mötet i en butik där det sa klick, (han expedit hon kund)  alla vi  fäller nog en mängd tårar över den väg ödet nu bestämt för denna fantastiska kvinna. 

Hon har alltid funnits där, stöttat och backat upp. Aldrig lämnat denne man oavsett.
Även om jag tvivlat på att det varit lätt alla gånger, men hon har hela tiden hållit skenet uppe och kämpat på. För hon har alltid följt sitt hjärta och han var ju mannen i hennes liv.
Varför skall hon behöva straffas på detta sätt? 

Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig vad hon nu måste gå igenom och jag hoppas att hon inte ångar på och tror sig kunna fixa allt själv. 

Vi är många som finns här för att stötta och finnas till hands. 

Glöm inte det!

Stefan, du var verkligen one of a kind.
Affärsman ut i fingerspetsarna, en bra vän, en fin pappa, en livskamrat, en gourmet lika väl som du kunde hiva ur dig plumpa kommentarer eller hamna i hetska diskussioner. Men det var liksom du.
Alltid med glimten i ögat och hjärtat på rätta stället!

(Jag kommer tex aldrig glömma den dag jag gjorde svenskaprovet till Polishögskolan, väl färdig sitter jag utanför salen och jag börjar prata med två medelålders män (poliser) Nämner att jag bor i Båstad varpå den ene säger;
”Ja, Båstad ja.. där var jag nästan igår. Följde efter en Porsche som körde alldeles för fort på E6 men den jäkeln var snabb alltså, vi tappade bort den in på någon sidoväg på Hallandsåsen”
Genast tänkte jag på dig eftersom du och din dåvarande kollega just skaffat er vars en ny bil av det märket, och frågade din sambo (vilket hon var då) vid ett senare tillfälle..Och hon svarade;
”Jaha, men då förstår jag varför han kom inspringades i huset häromdagen, helt svettig.. Trodde han var skitnödig eller nått sånt..”
Det var liksom bara så mycket du :) )

När såväl berg och dalbanan planade ut och motvinden mojnade såg du till att ge din själsfrände ett sagobröllop som jag inte tror någon kommer glömma och så fick ni äntligen bygga ert drömhus vid havet.  Alla trodde väl på ett ”Happy Ending” av denna saga.. Men icke..

Ja du Stefan, du har alltid trott på din magkänsla, gått din egen väg och legat steget före. Många galna idéer och dumma vägval har du gjort, men dock tycker jag, och förmodligen alla andra, att detta är det dummaste du gjort!

Lova att hålla en skyddande hand över dina två fantastiska barn och din vackra fru.

Och lova att hålla fanan högt där uppe och se till att ta dig ett par glas whiskey med min pappa så lovar jag att vi alla kommer ses igen!

Nu är det VÅR!

Japp, det bestämde jag mig för när jag vaknade idag. Och det viktigaste vårtecknet mötte jag ett par timmar senare, Sädesärlan! Två stycken.
Nu kan du känna dig besegrad Kung Bore, du får återkomma när det skall vara vinter!

Så mycket energi jag får av att det verkligen är vår. Visst, jag har legat däckad i typ 1,5 dagar då jag utsattes för en liten feberattack. Ganska lämpligt på en helg faktiskt. Och så är jag klar med att vara "sjuk" för resten av detta året. Blir bara smått febrig en gång/år.
Jag får hoppas att det har varit detta 'utbrott' som legat till grund för min otroligt låga motivation och inspiration gällande allt, som jag dragits med i ett par fyra veckor.
Trivs ju inte att vara sån liksom..

Tog mig en liten runda i trädgården idag för att se om det finns något där ute som också har fått vårkänslor. Och det fanns det. Givetvis hade jag fyra överlyckliga följeslagare i hasorna, då det inte är så vanligt att matte är ute i trädgården (men snaaaaart!!)

Ta tillvara på dagen nu, och kom ihåg; Sädesärlan skall du möta alt. se från sidan för att hon skall bringa dig tur resen av året!

Mitt i gräsmattan under äppelträdet stod dessa små krokus

Tulpanerna vill upp

Pyttesmå Primula-blommor

Rabarbern är på G

Dizzy på sitt allra charmigaste fotohumör

Svinto kollar läget bland pinnar och sten

Svinto tar en paus i solen

Pussla och Svinto

Pussla

"Katten utan namn" hon har fullt upp med att gå runt och gapa och vara äcklig så detta var vad jag fick i fotoväg
(hon höglöper, därför jag tycker hon är lite äcklig just nu, men kastrering kommer ske i det närmsta)